stridshanshar, ritmaterialier, folianter, fyllda med gravyrer och teckningar, curiositeter, leksaker och öfverflödsvaror af alla upptänkliga slag betäckte väggarna, sofforna, borden och till och med golfvet, hvart man vände sig. Marguerite stod liksom förstenad och kunde icke säga ett ord. — Nå, sade monsieur Hamel leende, — tycker du om mina rum? — Tycker om dem! de passa till en furste! Hur kunde du finna någonting så präktigt i Chålons? Mr IIamel höjde föraktligt på axlarne. — Chålons! sade han. — Det må du väl fråga, cherie! Allt hvad du här ser skickades till mig från Lyon, veckan efter min ankomst. — Och de äro alla dina egna, dessa statyer, dessa — Ciel! hvad du måtte vara rik! Mr Hamel kastade en genomträngande blick, först på sin fästmö och dernäst på mig och skrattade något nervöst. — Jag är rik, sade han. — Rikare än en kejsare i egandet af min lilla Marzuerite! Men hans lilla Marguerite skakade tillbaka sina lockar med en intagande åtbörd, nalft egensinnig, halft barnslig, och ville cke låta afspisa sig med en artighet. — Naturligtvis, svarade hon; — men let är ett helt annat slags rikedom, monieur Alexis! Du kan icke byta bort mig r mattor och taflor och speglar och sålana vackra saker som de här. — Ej heller skulle jag vilja göra det, nin älskling, sade mr Hamel, i det han örde hennes hand till sina läppar. — Du