henne för en stund och den dagen var hon alltid bättre. Onkel Alexander, som älskade sin lilla markatta högre än någonting annat i verlden, blef harmsen och otålig, bannade mig, hvilket ej gjorde saken bättre, och bannade henne, hvilket endast gjorde den värre. Derpå medförde han d:r Grandet en dag till middagen; men den lille mannen endast skakade på hufvudet och sade: — Låt henne komma ut! Roa henne! Låt henne ej tänka eller sitta stilla, eller vara tyst, om det är er möjligt. Ett hjertligt skratt skulle gagna henne mer än tjugo flaskor medikamenter. — Men om hon inte vill skratta? Om hon inte vill tala? Om hon inte vill roas? yrkade onkel Alexander. — Hm! — i sådant fall måste ni försöka ombyte af vistelseort. — Och om det ej gör någon nytta, doktor — hvad då? — Bah, om ni kommer med förutsättningar, är det slut oss emellan, vän Alexander, svarade d:r Grandet. — Förändring af vistelseort måste göra nytta. Tids nog att gräla, då ni försökt det. Jag skall säga er, att det är egentligen ingenting som fattas henne. Hon är föga mera än ett barn! yr, liflig och lätt mottaglig för intryck. Hon har fått en stöt och kan icke lätt ölvervinna den; och hennes lynne är nedstämdt i proportion till dess förra uppsluppenhet. Ert åliggande nu, är att muntra henne, söka ständig sysselsättning för både hennes själ och kropp och förjaga dessa dystra fantasier, som åstadkomma allt det onda. Jag har intet annat råd att gifva er. Följden af denna rådplägning var att