Till och med svalorna, som byggde sina bon öfver fönstret till studerkammaren och flaxade fram och tillbaka hela sommaren igenom, hade flytt till ett varmare klimat, och hela naturen tycktes fängslad i en jernsömn. På Montrocher kändes årstidens förändring strängt, och af ingen mera än Marguerite. Hon hade ej varit frisk alltsedan olyckshändelsen med lille Frangois och blef nu svagare med hvarje dag. Den kulna himlen, tystnaden och dunklet verkade både på hennes själ och kropp och röfvade rosorna från hennes kinder. Ingenting roade henne, då ej mr Hamel var närvarande. Likväl kunde ej ens han alltid förjaga hennes svårmod eller lyckas återföra glansen i hennes ögon och småleendet på hennes läppar. Då han gjorde sitt bästa att intressera henne, var hon oftast tyst och liknöjd; och, då hon var ensam, kunde hon sitta hela timmar i sitt rum, seende bort åt det hörn af kyrkogården, der barnet låg begrafvet. Hon hade aldrig förr skådat döden, och ingen af oss kunde någonsin fördrifva det ur hennes minne eller utplåna det olycksaliga intrycket, att hon varit orsaken till olyckan. — Om jag ej varit, sade hon, — skulle han ej gömt sig — om jag ej varit, skulle han ännu letvat. Kanske han redan var död, då jag döpte vinet, eller (ännu värre) låg afsvimmad i någon mörk viå, utan förmåga att tala och blifva räddad. O, denna tanke är förskräcklig och lemnar mig aldrig hvarken natt eller dag! Och derpå brukade hon rysa eller utbrista i en flod af tårar; men vi voro glada, då hon gret, ty det tycktes lätta