sista farväl; men stackars syster Babette såg sig tillbaka och dröjde längst. XXIX Kap. Första snöfallet. Näst det att blifva brännmärkt som en skurk, förolämpade ingenting mr Alexander så mycket som att blitva beryktad som en hjelte. Han kunde tåla smädelser temligen väl. Det öfverensstämde med hans eget lynne, och jag tror verkligen att han nästan tyckte om det; men beröm var honom olidligt, och han förlät det aldrig. Då derföre grannarne komplimenterade honom för hans nedstigande i den dödliga atmosferen i källaren, vände han dem antingen ryggen eller sade någon bitande ohöflighet, som knappast hans välkända egenheter kunde ursäkta. Och då vLyons Courier kom följande Söndag, innehållande en högtrafvande artikel med öfverskrift: ,,Olyckshändelse och hjeltemodigt vågstycke i departementet Cöte dÖr, kastade han tidningen långt ifrån sig, sparkade katten, svor på hundarne och hotade att piska upp redaktören. Under det han var vid detta angenäma lynne (och det räckte några veckor) förflöt slutet af Oktober under regn och ostliga vindar, och November gick in med lötte om en sträng och tidig vinter. Det frös skarpt qväll och morgon, himlen var blyfärgad, bergen dimomhöljda och blåsten tjöt omkring huset och genom korridorerna. Löfven voro nu alla borta, och vingårdarne sågo ut som planteringar at promenadkäppar. Aflägsna kojor, hittills osedda, framskymtade nu genom trädens kala grenar. En ödslig stillhet herrskade i luften.