sorglig psalm. Oaktadt onkel Alexander ännu ej var frisk, gick han likväl bland de sörjande. Han hade redan varit ädelmodig mot denna stackars familj och, icke många timmar förut, gifvit dem en gåfva, som åtminstone betryggade dem för den kommande vintrens behof; men mig tycktes, att denna enkla handling var ännu mera ädelmodig, och att onkel Alexander, när allt kom omkring, hade hjertat på rätta stället. Man lade det lilla barnet under skuggan af en tårpil i ett hörn af kyrkogården, nära floden. Ceremonien var vacker och sorglig; men då den var slut och presten lagt igen sin bok, utbröt först sorgen i klagorop. De snyftade och ropade den dödes namn, de lade blommor och kransar på den nu uppkastade grafkullen, de vände tillbaka hundrade gånger för att kasta ännu en afskedsblick på den lilla grafven och ropade: — Bed för oss, bed för oss, lille bror Frangois, att vi må blifva försonade med vår sorg! Då de slutligen sleto sig ifrån stället, vägrade de all vidare hvila eller förfriskning, utan började genast sin långa pilgrimsfärd. — Lycklig resa hem, mes amis, sade onkel Alexander medlidsamt. Men den äldre brodren skakade på hufvudet och pekade mot norr. — Hem! upprepade han. — Ack! hvad skola vi säga, då vår far frågar oss efter sitt yngsta barn? Med dessa ord drog han hatten öfver ögonen och vände sig bort, och de öfriga följde honom, högljudt gråtande. Då de uppnådde stället der vägen kröker sig, stannade de enhälligt och hviftade ett