Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 2

onkel Alexander, stående på öfversta trappsteget och färdig att stiga ned. Fyra eller fem framräckas ögonblickligen, men Claude har föresatt sig att täfla om den farliga äran. — Förlåt msieur, bönfaller han med darrande häftighet. — Förlåt; men det tillhör mig att gå ned. Jag är mera van vid källarluften än msieur — och lille Francois känner min röst, och — — Men onkel Alexander skjuter honom endast lugnt tillbaka och går ett steg längre ned. — Tyst, säger han, — detta är min affär. Gif mig lyktan! — Men msieur — — — Och om jag icke är tillbaka om syra eller fem minuter, så bryt upp den andra dörren åt trädgårdssidan och låt ingen stiga ned förrän luften är renad! — Men msieur — — Onkel Alexander rycker lyktan ur hans hand och hans ögon ljunga. — Milles tonnerres! utropar han, — hör du inte? Jag säger dig, att det är min affär. Stanna der du är! Claude drager sig tillbaka, flat och motsträfvig, Marguerite fattar min arm i tyst fasa, onkel Alexander, lugn och bestämd, putsar ljuset, stänger igen lyktan, kastar en sista hastig blick omkring gården och stiger ned. Vi höra hans stadiga steg ned för trapporna och öfver goltvet, ty vi stå ej nära nog att kunna se ned. Under den allmänna tystnad, som nu uppstod, hördes tydligt ett ljud af qväfda snyftningar och orden: — 6, Frangois! min lille bror Frangois! De komma från ett fruntimmer,