Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1869, sida 1

linier rundt omkring horizonten, ibland frambrytande i alla riktningar, liksom frän ett eldklot högt uppe i himlarne, ibland uppspringande från marken med sådant sken, som jag aldrig någonsin sett. Samtidigt med hvarje blixt kommo åskknallarne, skarpa och häftiga som salfvorna från ett batteri. Då och då, under de korta yppehållen, hörde vi hästarnes frustande 1 stallet, hundarnes tjut och bruset af vattenmassorna utefter den branta och steniga vägen. Då mr Hamel ej fann någon annan hågad att åhöra honom, fortfor han att tala med mig. Det var en ära, som jag mycket gerna skulle afstått ifrån och hvarvid jag ingalunda var van; men han följde mig till fönstret, vid hvilket jag satt mig ned i darrande beundran, och jag fann det omöjligt att undvika honom, — Detta är elementarisk konst i stor skala, sade han med samma lättsinniga ton som förut. — Jag har aldrig skådat någonting -så majestätiskt, svarade jag allvarsamt. — Gud! hvilken blixt! Han höjde på axlarne. — Bah! sade han. — De göra det nästan lika bra på teatrarne Jag teg af harm, Han såg det och skrattade högt. — Jag tror verkligen, sade han, — att jag lyckats. — Lyckats! I hvad afseende? — Att ingifva er den värsta möjliga tanke om mig. Detta är just det ansigtsuttryck jag ämnade frambringa, — Min herre, svarade jag något otåligt, — ni väljer tiden illa. Betta är ej ett ögonblick passande för skämt,