Nåväl, sir, vi få se, hvarefter han gick fram till den uppstudsige Czesar, som ännu låg på vägen. Dessa ord — denna hastiga skymt af hans uppåt vända ansigte, då han såg mot den mörknande skyn, var nog. Jag kände honom nu. Det var mr Hamel. Han stod öfver hunden med upplyftad arm. — Ccesar, sade han i samma omilda ton, — du är en snäll hund; men du har varit mig olydig, och du måste umgälla det. Cesar qved i försmak af hvad som komma skulle, och första slaget föll, och andra och tredje och ett halft dussin, hvardera skarpt och stadigt och grymt, som om de utdelats af en bödel. Vid det sjette höll han upp. — Vill du gå nu? sade han. Men Csesar uppgaf ett lågt, jemmerligt tjut och lade sin nos på mr Hamels fot, anropande honom om nåd. Den sednare såg på sitt ur och vek upp skjortärmen. Som du behagar, sade han. — Jag vill zerna stanna här hela natten, men besegra dig skall jag. Och han slog åter och återigen, spöet hvinande omkring hundens darrande kropp vid hvarje slag och dessa klagande tjut af nästan mensklig ångest följande på hvarje. Jag kunde icke längre se på. Jag kände mig sjuk och kall om hvartannat, och då jag rysande drog mig tillbaka, såg ag Marguerite stå bakom mig, blek och I orörlig, med stirrande ögon och ätskiljda r och ett ansigte så stelt, att det kräckte mig. I — Marguerite! Marguerite! hviskade jag, tagande henne i mina armar och försö