kommunala magasinsfonder, till mötande af framtida missväxter. Mot denna anordning är ingenting vidare att anmärka, än att gåfvomedlen till de, genom 1867 års missväxt, nödlidande i Norrbotten icke afsett ett sådant fondsystem för framtiden, likalitet som öfverlemnande till landstinget af någon del utaf dessa medel ingått i gifvarnes atsigter. Men man har väl ej kunnat kasta bort pengarne, kan nödhjelpskomitten svara, och hvartill skulle man då använda dem, efter det de nödlidande fått sina behof fyllda? — Vi stå nu åter vid detta förhållande, som icke varit för red:n af H.T:n öfverraskande, ehuru våra förutsägelser i detta hänseende tillbakavisades såsom orimliga, nemligen användningen af öfverskjutande medel å insamlingar, som blifvit gjorda för bestämda ändamål, men utan föreskrift å gifvarnes sida rörande möjligen uppkommande öfverskott. Man bör besinna att det är en ytterst grannaga sak. Personer hafva, upprörda at skildringarne utaf en inträffad hungersnöd, skyndat att lindra densamma med gåfvor, som 1ör många inneburit försakelser. Så har man sett nipper, såsom örhängen, till och med vigselringar, offrade på barmhertighetens altare. Det är till de nödlidande dessa offer äro gifna, men till inga andra. Återgäldas kunna de enielertid ej, och så hafva de blifvit använda till ändamål, hvarför de icke varit afsedda; ju gått ända derhän, att föra personer tillskansat sig undsättmedel på tusentals riksdaler, såsom man erinrar sig från den sorgligt ryktbara historien i Varberg, der denna skand fortfarande qvarstår, utan att något återäldande af de obehörigt undfångna medlen ännu afhörts från just deras sida, som bort vara mest angelägna om att återgifva hvad dem icke rätteligen tillhör. Till förebyggande af sådana för den allmänna rättskänslan upprörande tilldragelser finnes, enligt vårt förmenande, icke mer än en utväg, nemligen ett vid alla insamlingar i större skala fästadt uttryckligt förbehåll, att möjliga öfverskottsmedel skula öfverlemnas till en fond för enahanda olycksfall å andra orter af landet. Detta förbehåll borde helst inflyta uti inbjudningen till emottagande af nödhjelpsmedel, så vida det ej kunde rentaf göras till en allmän föreskrift. I annat fall borde förbehållet göras af gifvarne sjelfva. Hade detta skett vid insamlingen till Norrland, så hade man haft flera hundratusen rdr tillgängliga för fyllande af de första och mest trängande behofven i Småland. Hade det skett vid branden i Varberg, så hade man kanske 100,000 rdr till de brandskadade i Karlstad. Nu inträder ganska sannolikt enahanda förhållande med gåfvorna till de nödlidande till följd af branden i Gefle, ehuru man der visserligen ej bör befara att se öfverskotten så groft bortslösade som i Varberg. Det är, såsom sagdt, tid på att man allvarligt behjertar denna sak, ty då en särskild olycka inträffat, som Påkallar hjelp, talar ingen gerna derom, för att icke motverka den hjelpsändning, hvartill hvar och en känner sig manad.