sittande på hästen med ett visst värdslös behag, som vittnade om en fulländad ryttare, och åtföljd på något afstånd af er stor S:t Bernhards-hund. Försänkt i tan kar, med nedlutadt hufvud, ögonen fästade på marken och handen lätt hvilande på låret, red han framåt och skulle försvunnit ur sigte utan någon vidare omständighet, om ej hans fyrbente följeslagare, som vädrade grannskapet af åskådare, stanna: och skällt tätt under der vi stodo. Ryttaren hejdade sin häst och vände sig om i sadeln. — Hvad, Cesar, är det du? sade han strängt. — Förbjöd jag dig icke att gå ut i dag, sir? IIunden gnällde och lade sig ned på vägen, sjelfva typen af undergifvenhet: men hans herre ville icke försonas, — Vänd om, sir, sade han beslutsamt, pekande uppåt vägen. — Vänd genast om! Cesar gnällde åter och gned nosen i dammet, men rörde sig ej ur stället. Hans herre visade honom ridspöet. — Vill du gå? frågade han, något höjande rösten, hvilken, besynnerligt nog, ljöd törtrolig för mig. — Vill du gå, säger jag? Hundar hafva ett språk lika begripligt som tal, och vid detta tillfälle låg Czesar och såg på sin herre med ett utseende, hvilket, lika tydligt, som ord kunde uttryckt det, sade: — Jag vill icke vända om, Ni må slå mig, om ri vill; men jag UU icke vända om. Och hans herre förod honom också, ty han red fram till t träd vid vägkanten, steg långsamt af hästen, band honom vid betslet och, prötvande böjligheten af sitt spö genom att slå dermed i luften, sade han kallt: —