— v — Ja — mycket värre, och onkel Alexander promenerade med mörk uppsyn framför det öppna fönstret. — Om — om regnet fortfar i morgon, fortsatte han, — måste de trampa drafrorna i källrarne, Marguerite uppgaf ett svagt rop af fasa och dolde ansigtet i sina händer. Madame såg bedröfvad ut. — Jag trodde, sade hon stammande, — att — att du aldrig mer ville tillåta det, Alexander. Kunde icke ladan ... — Ladan är för afligsen, inföll han, — och arbetet för långt framskridet. Claude påstår med säkerhet, attjäsningen börjat. — Ack! sade madame, i det hon steg upp från bordet och lemnade desserten orörd. — Förlidet år gick ett menniskolif förloradt; och för tre år sedan .... Onkel Alexander studsade liksom för ett slag och blef dödsblek. — Blixt och dunder! sade han sträft, — behöfver jag påminnas om det? Madame säg bestört ut. — Förlåt mig, sade hon. — Jag — jag menade det ej som någon förebråelse mot dig. Du gjorde allt hvad du kunde, och de efterlefvande . . . Oakel Alexander hejdade henne med en otälig åtbörd. — Tyst, svägerska, afbröt han, — tyst! De nya uthusen skola vara bygda vid den här tiden i år. Gud gitve att de vore det nu! Låt ämnet falla! Han vände sig bort och lutade sig ut genom fönstret. Marguerite kom fram och hviskade i mitt öra: E