krusadt här, och vi gåfvo puder sista stöten. Jag bugade mig och försökte se intresserad ut. Monsieur läppjade på sitt vin och fortsatte: — Jag kommer ihåg, sade han, — att Gazette des Modes vid ett tillfälle var nog artig att beteckna oss som, de herrskande suveränerna i modets rike, för hvilket jag skänkte utgifvaren en emaljerad snusdosa och ett smickrande poem. Var det icke förtjusande? De herrskande (Reigning)... — Regnandet (Raining!) afbröt onkel Alexander, hastigt uppvaknande ur sina drömmerier. — Regnar det redan? Monsieur smålog medlidsamt. — Du är förskräckligt trånvarande, min bäste Alexander, anmärkte han smäktande. — Vädret var af alla ämnen det mest aflägsna från mina tankar. — Det skulle det minsann ej vara, om fyrtio tusen francs af dina penningar berodde derpå! svarade onkel Alexander vresigt. Monsieur suckade och skalade en persika. — Köpmanslik — förskräckligt köpmanslik! mumlade han halfhögt. Onkel Alexander höjde på axlarne, sköt illbaka sin stol och gick fram till fönstret. — Regnet skall vara här innan många immar äro förbi, sade han, i det han katade en hastig blick uppåt himlen. — Och ni skall förlora fyrtio tusen rancs! utropade Marguerite med barnslig väpnad. — Blir ni inte mycket ledsen, onkel Alexander? — Inte blir jag mycket belåten, marsatta. — Men det kan blifva värre söljder in det!