vindpustar läto böra sig då och då, och mörkret inbröt, innan sista vagnen blifrit aflassad på gården. Vi möttes vid middagen, som var två timmar senare än vanligt. Mr Alexander kom in vid andra rätten. Han var dyster och tankspridd, hade knappast någon aptit och svarade ej, då man talade till honom. Monsieur Delahaye var deremot nästan mera språksam än vanligt och underhöll oss med oändliga blomstersmyckade fraser. Hans egna drufvor hade blifvit skördade först, och det är lätt att filosofera öfver andras motgångar. — En ofantlig pittoresk affär, vinbergningen, mademoiselle, sade han till mig, i det han lutade sig tillbaka och petade tänderna med tillhjelp af en liten elegaut maskin, inlagd med turkoser. — Fruntimren äro icke fula, och i går såg jag en hel familj från Normandie, som var riktigt vacker. -Hm! Vacker, vid min oförvitliga ära! — Jag såg dem också, pappa! utropade Marguerite itrigt. — Det var två fullvuxna bröder, en syster och en liten gosse, som är skön som en engel. — Jag får tillstå, att den — hm! — den sednare individen undgick min uppmärksamhet, sade monsieur mildt; — men systern påminde mig om den namnkunniga baronessan de Reuneville — en strålande skönhet och en, som dref konsten att kläda sig till — hm! — santasiens regioner. Hon var den mest beryktade skönhet på sin tid, sch jag hade äran att vara hennes tillgifnaste tjenare. Vi styrde modet, mademoiselle. Vi tyranniserade öfver toiletterna i le beau monde. Vi afskaffade