kande lugna henne. — ling. Se på mig! Hennes anletsdrag mildrades, och hennes ögon fylldes med tårar. — 0, mademoiselle, sade hon med en låg, darrande röst, — hur grym han är! Hör på honom! Hur grym! I detta ögonblick upphörde ljudet af slagen. Jag tittade åter ut. Csar var borta, och mr Hamel höll på att lösa sin häst. Då han gjort det, såg han uppåt vägen, gned sin högra arm två eller tre gånger, uppgaf ett lågt, kort, hånfullt skratt, steg lätt upp i sadeln och red bort i kort galopp liksom ingenting iuträflat. Vi sågo efter honom tills han var ur sigte. Sedan vände jag mig till Marguerite. — Nåväl, sade jag, med ett djupt andetag, — det börjar blifva mörkt, och det är bäst vi gå vidare. Så tog hon min arm, och vi gingo hem utan att vexla ett ord. Se upp, min älskXXVI Kap. Ovädret. Vinbergniugen hade gått lyckligt framåt och nalkades sitt slut, då vinden slog om till vestlig, och vädret ändrade sig. Det blef tryckande varmt och mulet. En dimma nedtyngde atmosferen, och barometern hotade oss med oväder. Hela dagen arbetade skördemännen med fördubblad verksamhet; men, så framt icke regnet uteblef ännu ett par dagar, måste mr Alexander likväl förlora afkastningen af två af hans dyrbaraste vingårdar. Mot skymningen blefvo molnen tätare och hettan ännu mera qväfvande. Förebådande