Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1869, sida 2

ila hem och dö. Men han hade e styrka att gå vidare, utan lade sig skillfvande bland buskarne. Och här skulle han legat hela natten, om han ej efter en stund erinrat sig den ihåliga klippan litet längre ned, och lyckades så släpa sig framåt tills han uppnådde den. Det var en stor, grå klippa, af samma slag som den hvarpå slottet är bygdt, och urhålkad som ett slags grotta. Den är sådan ännu i dag, och ingen vet hur den fått denna form. Somliga säga, att den blifvit urhålkad för att der ställa bilden af Kristus och den heliga juagfrun; och andra, att den begagnades till vaktkur i gamla krigiska tider, för hundratals år sedan. Hit in kröp nu den stackars Andrt, i afsigt att stanna der öfver natten och på morgonen söka komma hem på ett eller annat sätt. Han låg med bössan bredvid sig och hufvudet stödt mot handen, lyssnande till den tjutande vinden och betraktande molnen, som jagade hvarandra öfver den dystra himlen. — Hvem y morgon 2t? sade han till sig sjelf. kail jag kanske vara för sjuk att I 1 röra mig. Ingen kommer den här vägen om vintren, och om jag ropade, skulle ingen höra mig. Kanske 1 jag dö här, som en hund, af köld oc r. Älans bjerta var fullt af bitterhet — fullt, att han till och med betviflade den gode Gudens rättvisa och barmher het cch förbannade sin födelsestund, hvil-; ket är det i en menniska kan göra, mina k å barnbarn, och ädrager oss det fört: ste straff. — Blef Andte straffad? afbröt lille Paul mycket ifrigt. (Forts.)