Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1869, sida 2

vå eländet, föll den första snön, och den skarpa kölden inbröt vi ligare än vanligt. Seende sin hustru och sina barn på väg att frysa ihjäl och med sina egna Sorger och behof, blef Åndrå förtviflad och brydde sig ej längre om hvad han gjorde eller hvad som blef af honom. Det såg verkligen ut som olyckan gjort en riktig stråtröfvare af den stolte och allvarsamme mannen. Stolt var han ännu, men syndigt stolt, ty han skulle förr dödat sig sjelf och hela sin familj än bedja en granne om en kaka bröd. Läkräl var han icke för stolt att stjäla våra höns eller taga våra rofvor ute på åkrarne om natten. Hans allvarsamhet hade förvandlats till vildhet, och de, som uppfångade en skymt af honom då och då, sade att han m liknade en vilde än on kristen mennis ,Slutligen kom en dag med den bistraste köld och en skarp ostlig vind. Den dagen, då Andrå gick ut i skogen, könde Han att han äfven höll på att få febern. Det svindlade för hans ögon, marken tycktes gunga under hans fötter, och hans bössa kändes så tung i hans hand, att Lan var tvungen att slipa den efter sig Han gick ett långt stycke, utan att lyckas skjuta något. Om en fågel kom i hans väg, träffade han den icke, ty hans hand darrade och allting svindlade för hans ögon. Efter många timmars vandring, vände han sig derföre åt hemmet och befann sig tätt nedanför slottet La Rochepöt, nå den stig, som slingrar sig rundtomkring kullen, midtemellan soten och toppen. Klockan var just två på eftermiddagen, och ett starkt snöglopp började falla. Alldeles utmattad, sjuk till själen och plåid af febern, längtade den olycklige Anod gZ