Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1869, sida 1

ngtade alltid efter Maurice, förebrådde sig ständigt och plef med hvarje dag fattigare och fattigare. Han sade, att han kände som om en förbannelse hvilade öfver honom, och det såg verkligen så ut, ty år efter år ökades hans familj och aftog hans välstånd. Först lånade han penningar vid såningstiden och, då säden förstördes af brand, sålde han några tunnland jord för att betala skuldenSedan lånade han åter och derpå afyttrade han helosmarken. Då han gjort detta, hade han ingen föda till sina kor och sålde dem också. På detta sätt nedsteg den olycklige Andrå och hans familj steg för steg från inskränkta medel till fattigdom, från fattiodom till brist och från brist till verklig nöd. Slutligen återstod dem intet mer än det halfförfallna huset, hvari de bodde. Det var nu femton år sedan Maurice lemnat hemmet. Andre var fullkomligt ruinerad, och min man och jag sruktade ofta, att de små nere i stugan icke hade någonting att äta. Visserligen ropade vi in dem och gåfvo dem litet mat, så ofta vi sågo någon af dem framme i byn; men det var ganska sällan, och Andrå hade nu blifvit så knarrig, att ingen af hans gamla grannar vågade gå nära huset för att se hur det stod till med em. — Välan, hösten kom, och vinskörden var slutad, och Andrås hustru fick en svår sebersjukdom. — Hör på, man, sade jag, — om du är för ömtålig att gå ned till Andrås stuga, så är jag det icke; och den stackars beskedliga Genevieve skall icke ligga der sjuk, utan någon som sköter henne.