Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 3

Å 19I AÅ PItYÖIHILODHmA 4 VA SVIS tdStpårnvu, SVAR nnes utanför Lorca och under den herrliga spanIska himlen i en skön natur förglömma citermiddagens glödande hetta. Plötsligt ser han sig anfallen från flera håll, ett käppslag öfver hufvudet beröfvar honom sansen och ett knifstygn i kindbenet 2 tänder, men ett hugg åt underlifvet träffade lyckligtvis endast hans klocka. Urståndsatt att förklara sig för pöbeln, som vuxit till mera än fyratio personer, eller försvara sig mot den uppretade massan, var han helt och hållet prisgifven åt dess raseri. Denna, icke nöjd med att med en mängd hugg och slag nästan hafva dödat honom, släpade honom till stadshuset, ryckte honom under vägen iskägget och behandlade honom som ett djur. Då massan kommit till stadshuset, fordrade de den olyckliges hufvud och hotade under beständiga skymford att afskära det. et lyckades omsider för tvenne, som höllo vakt framför Ayuntamiento, att med fara för sitt lif rycka den olycklige ur pöbelns händer och föra honom till den för tillfället församlade magistraten. Denne kände honom och befriade honom från hans plågoandar, förde honom till ett privathus, der han på det bästa vårdades och der de högre klasserna visade huru djupt de beklagade de orsaker, som gjort de lägre klasserna så oförnuftiga. Borgmästaren i Lorca har genast i en proklamation, som omnämner det spanska folkets gästvänlighet, uppmanat hela befolkningen att strängt förfölja upprorsstiftarne, och man har redan häktat 30 personer, utan att ännu känna de egentliga anstiftarne. Den sårades bostad är dagligen uppfylld af besökande, tillhörande de högre klasserna, hvilka visa honom sitt deltagande och gifva honom nödig vård. Orsaken till attentatet är det ofvannämda ryktet. Lorcas betolkning, som sett främlingarne gå omkring och tala ett främmande språk, såg i dem de beryktade barnaröfrarne och trodde sig uträtta något godt genom att undanrödja dem. Fransk korrespondens från Stockholm. Red. af ,,Söderm. läns Tidn. har blifvit meddeladt hvad en i Paris vistande svensk skrifver angående en del af de sednare högtidligheterna i Stockholm: — — — I svenska tidningar har jag läst litet om de första dagarnes högtidligheter i Stockholm, men det utförligaste ändock i en fransk tidning la Patrie, som skickat en korrespondent till Stockholm i och för detta ändamål; jag läste deruti i går en beskrifning öfver utflykten till Gripsholm, uti hvilken han blifvit inbjuden att deltaga. Han börjar berättelsen härom sålunda: ,, Min Gud! den förtjusande festen, den herrliga dagen, hvad det är för ett nöje att berätta hvad man sett! — — — Derefter beskrifver han med den största hänryckning Mälarens skönhet, men berättar vidare, huru man, ett, tu, tre, blef öfverfallen af ett störtregn, på följande rätt lustiga sätt: — — — kl. 12 serverades frukost åt damerna först: herrarne fingo, som är fullkomligt rätt, sedan förse sig så godt de kunde, ja, så godt de kunde, ty himmelen, som hittills på ett oroande sätt varit insvept i mörka moln, bröt sina dammar, som bibeln säger, och vattenmassorna började att störta öfver oss. Nu måste man, med en tallrik i ena handen och ett paraply i den andra, på en gång tänka på att beskydda damerna, hvilka skreko som små skrämda höns, vederqvicka magen, som skrek af hunger och att rädda sig sjelf från vattufloden. Orubblig, och som om allt detta icke angick honom, bjöd konungen af Sverge (sjelf försedd med en stor portion) på omelette och skinka. Han gaf mig två portioner, som jag förtärde utan invändningar, under det att vid sidan at mig, preussiska ministern — huttrande i en stor blå kappa, skuren enligt 1826 års mode — tvekade emellan en af konungen erbjuden portion, och att spänna upp sitt paraply. Lyckliga de förutseende menniskor, som försett sig med paraply! jag hörde till deras antal och tack vare denna välsignade tingest, som man alltid velat förlöjliga, blef jag medelpunkten uti en grupp, hvarom Jules Romain, denna målare af sköna qvinnor, hade drömt. Oh! detta lyckliga paraply! man har sagt mig att det sedan regna. en timma. Är det möjligt? det märkte jag icke — — — Sedan han derefter beskrifvit Gripsholm och den ståtliga fest, som der egde rum, utbrister han: ,Lefve de fester, der hjertat och tanken har fritt spelrum! Brefvet är mycket långt och andas alltigenom den mest lifliga förtjusning öfver denna tillställning och allt hvad svenskt är för resten; det var verkligen roande att läsa detta rättvisa erkännande af en utländning. — — — En snäll fostermor. I , Sköfde Tidn. läses: Då för en tre veckor sedan en slåtterkarl med sin lia afslog klöfver å en egendom i trakten omkring Skara, varseblef han något märkligt, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Vid närmare undersökning, befanns det vara ett rapphönsbo, hvari de 17 små vackraste ägg förvarades. Genast underrättades ställets egare härom, och som han är en utmärkt skicklig jägare och serdeles öm om alla skapade varelser, tillsade han sin slåtterkarl, att icke vidröra äggen; men i stället gifva akt på, om rapphönsmodren återvände till boet. Men den klåfingrige karlen kunde icke afhålla sig ifrån att taga i och vända på tvenne ägg; hvadan rapphönsmodren icke syntes till den dagen. Egaren tog då äggen, hembar dem och lade dem i bottnen af ett stort kar, hvarest förut mjuk halm blifvit lagd. Derpå utsågs en stor höna ur hans rika hönshus, hvilken nedsläptes i karet; men detta skedde så oförsigtigt, att 7 ägg krossades dervid. Hönan intog sin liggande ställning, och efter en tids förlopp, utkläckte hon 8 kycklingar, hvilka nu, huldt vårdade af den ömma fostermodren, lifliga och qvicka pipa kring henne, och tyckas, efter allt utseende, finna sig högst belåtna med sin ställning. Den omtänksamme egaren fröjdar sig äfven deråt, och finner ett stort nöje uti att dagligen se till sina skyddslingar. Blodförgiftning. En af Berlins berömdaste läkare, geheimesanitetsrådet, professor Böhm, hvilken läkare har hulpit många ögonsjuka, har nyligen aflidit. I Måndags åtta dagar sedan företog han för sitt auditorium en sektion på ett lik och sårade sig dervid i handen, men så obetydligt att han ej det minsta brydde sig derom. Följande Onsdag var handen redan så uppsvulnad att geheimerådet Langenbeck måste företaga en operation, vid hvilken utröntes att det hade inträdt en blodförgiftning. Något af det i liket varande giftet hade, då hr Böhm sårade sig, inkommit i såret. Oaktadt Berlins allra skickligaste läkare gjorde allt hvad de kunde för att rädda den sjuke, blef dock hans tillstånd utan hopp. Han var vid sitt fulla medvetande, kände såsom läkare sitt öde och gjorde sitt testamente samt afled kort derefter. Likbegängelsen efter svenska enkedrottningens svåger. grefve Wilhelm af Wurtemberg, hertig af Urach, firades den 20 sistlidne Juli i slottet Lichtensteins kapell. Liket var iklädt generalsuniform och hvilade på en paradsäng. Bredvid denna brunno de begge ståtliga vaxljus, som påfven Pius den nionde för ett år sedan lät öfversemna till hertigen med de orden: ,,Dessa ljus skola en gång belysa er jordfästning. Hertigen hade nemligen för några år sedan öfvergått till T katolska trosbekännelsen, hvilken jemväl hans första gemål samtidigt omfattade och hvilken äfven hans nu efterlefvande enka tillhör. Vid ryska militären komma att inrättas särskilda s. k. jernvägs-militärkommandon, hvilka an