Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 2

han skulle ha kunnat lefva, fortfor han att baka bröd intill sista dagen af sitt lif. Det var i Måndags ätta dagar sedan han helt plötsligt förflyttades till en annan tillvaro. Han bildade arbetareföreningar, solkbank m. m.; penningar lånade han alla behöfvande; bröd skänkte han hvarje landsflyktig, och isynnerhet visade han välvilja mot sådane män, som stridt under Garibaldis fana. Emellertid lönades han ofta med förtal och otacksamhet; men han tänkte aldrig på hämnd. Säkerligen har ingen förlust varit så smärtsam för Garibaldi som denna — man kan ock säga att ingen enskild man i Italien blifvit så allmänt och så bittert begråten som Dolfi. Florens ändrar icke lätt min; men så snart man fick veta att Beppo aflidit, stängdes teatrar och butiker; och hela Florens följde sin förlorade vän till grafven. Representanter för alla de sällskaper, hvilkas ordförande eller medlem den aflidre varit, män, qvinnor och små barn gingo med i liktåget. Trappoli, de italienska frimurarnes stormästare, Mordini, minister för de allmänna arbetena, Mazzoni, f. d. toskansk triumvir, kommerskollegii president; Guerrazzi, f. d. diktator af Toscana och författare till ,,belägringen af Florens, och grefve Cosimo degli Alessandri, folkbankens representant, uppburo bärtäcket; 500 frimurare voro de främsta i processionen. I sitt testamente hade Dolfi förordnat att ingen prest skulle få deltaga i hans likbegängelse. Många tal böllos, enligt italiensk sed. iq grafven. Bertani, som hållit den åde oändligt kär, talade också. Hufvylsamman af hvad han sade kan uttryckas med dessa ord: — vå och följ hans exempel! Guerrazzi, mera häftig till sitt lynne, full af både hat och kärlek, lät en ström af djup sorg och bittra sarkasmer flöda: — Ond är vår tid, men om man började noga nagelfara med allt — och deremot hade vår aflidne vän säkerligen ingenting att invända, ifall han kunde yttra sig — skulle man i hans lif intet annat spåra än den renaste medborgerliga dygd. Glöm ej att hans ord voro flärdfria, oskuldsfulla, obesmittade likasom hans själ. Och sådant är att värdera midt under så mycken korruption, hvaraf vårt Toscanas ära fördunklas. Allting är bestucket, till och med vår tunga, men Dolfi, i sin originela enkelhet, förblef obestucken. Han talade Såsom han kände och handlade. Hans lefnads renhet uppenbarade sig i hans konversation, och just genom sina rena seder och ord, genom sitt patriarkaliska lefnadssätt var han en toscansk typ, en påminnelse om våra fäder! Ä Talaren erinrade härefter om huru Dolfi, fastän ekonomiskt oberoende, utöfvat sitt blygsamma yrke, huru han sträfvat att hålla arbetets ära vid makt under cn tid då af den republikanska jemniikheten endast ett dunkelt minne återstod och den ena klassen upphäfde sig öfver den andra.... Enligt en korrespondens från Rom till den engelska , Pall-mall-Gazette lärer en stor sammansvärjning der blifvit upptäckt som gått ut på att förbindra konciliets sammanträdande, eller — om detta skulle visa sig omöjligt — göra slut på förhandlingarne genom mord och brandanläggningar. Polisen säges känna namnen på hufvudmännen och deras mötesplats, så att företaget — i fall det verkligen varit förberedt — måste betraktas som misslyckadt.