Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 2

lan, att antingen var Andr Barras kär, eller hade han någon synd på sitt samvete, hvilket slutligen kom till hans brors öron. Nu var Maurice en rask, stark, ädelsinnad karl; visst icke mera ädelsinnad än Andr, men mera otvungen och artig i sitt sätt, och om icke fullt så vacker, modigare och muntrare. Till sinnelag var han raka motsatsen till Andrö. Hans lynne var häftigt; Andres lugnt. Han var meddelsam; Andre sluten. Deraf kom sig att, sedan deras första barndom, hade Maurices häftighet tagit försprånget framför Andrås klokhet och, då någonting skulle göras, var det alltid Maurice som verkställde och Andre som samtyckte. Om bröderna älskat hvarandra en vitten mindre högt, kunde detta icke räckt länge; men, då Maurice ej skattade någonting i verlden så högt som Andrs nöje, följde deraf att deras enda tvister voro tvister af ädelmod, i hvilka Maurice vanligtvis vann segren. Nåväl, då gamle mjölnare Jules tog sig för att tala med Maurice om Andre och upprepa alla de dåraktiga saker som blifvit sagda, vacklade den unge mannen, som om någon gifvit honom ett kraftigt slag; men så snart han återvunnit sin själsnärvaro, beslöt han, för första gången i sitt lif, att vara tyst och uppmärksam samt leta ut sanningen för sig sjelf. — Om det är någon synd, sade han, hvilket den heliga Jungfrun förbjude, kan jag kanske hjelpa honom att bära och försona den. Om det är kärlek, så måste han gifta sig med den han älskar, och jag vill söka min lycka annorstädes. Jag är stark, jag älskar äfventyr, och jag haringen smak för äktenskap. Jag skall nog kunna slå mig ut och kanske komma till