Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 1

Sedan vi gått omkring en mil, kommo vi till en brant gångstig, som förde till slottet. Följande denna ett stycke, veko vi af på en biväg och uppnådde en liten enslig by på sidan af kullen. Det var ett mycket eländigt ställe och, undantagandes en gammal fattig gumma, som satt och spann på tröskeln till sin koja, tycktes den vara alldeles öfvergifven. — De äro alla gångna till vinbergningen, sade hon med svag röst, till svar på min fråga. — Jag skulle också vara med, om jag ej haft en så svår feber. Men jag skall följa med dem nästa år, med helgonens hjelp! Jag skall följa med dem nästa år! Vi lemnade henne nickande och upprepande detta löfte för sig sjelf. Längre bort kommo vi till en öppen plats, med ruinerna afslottet La Rochepöt. Vilda blommor, murgrön och fragmenter af murarbete gåfvo någonting pittoreskt åt stället, och en blå rökpelare uppsteg midt ur en dunge af träd bakom slottet. Marguerite underrättade mig, att röken kom från madame Blanchets skorsten. Hyddan var bygd i en undangömd håla, skyddad af en grupp päronträd. Den var af sten, med mycket små fönster, och mossa och ogräs växte i remnorna och utefter takåsen. Marguerite visade vägen, och vi gingo in. — Det var ett besynnerligt inre — ett ämne för Edouard Freres pensel. Golfvet var stenlagdt, och taket behängdt med knippor af lin, torkade drufvor och örter. Två stora skåp af gammalt mörkt trä fyllde hela ena sidan af rummet, och en ocka, ett bord och en bänk med hög rygg och armar upptogo den andra. En