Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 3

herres egendom som om det vore hans egen. Hur muntert det är ute bland vinbergarne! Hur de sjunga och skratta, och hvilken mängd drufvor de kunna äta! Deras munnar äro aldrig toma, och deras tungor aldrig stilla. Några af de små barnen, som bjelpa till att bära korgarna, äro så nedsölade af den purpurröda saften, att de knappast äro igenkänneliga. Vi sjelfva äta drufvor vid hvarje måltid, och det är endast i de dyrbara distrikter, som frambringa mr Alexanders gamla Romane och ryktbara Chambertin, som plundringar äro förbjudna. Här går han sjelt omkring med ett bistert utseende, och hvarest han visar sig, råder en ovanlig tystnad och flit. Mot middagstiden upphör helt hastigt allt arbete, och alla samla sig på ängen åt baksidan af huset och kasta sig vårdslöst i grupper under pilarnas skugga. Dit utbära Claude och Pierrette, med tillhjelp af kökspigan och flera andra, stora korgar med groft bröd och en mängd snygga träskålar. Sedan kommer en stor soppkittel, just tagen från elden, och ett belt lass med kött. Derpå en tunna af sista årets piquette, som är ett tunnt, surt, dåligt vin, förvaradt för arbetsfolkets räkning och frambragt genom tredje pressningen af drufvornas torra skal och kärnor. Brödet brytes derefter sönder, soppan slås i och köttet utdelas bland den hungriga hopen. Sedan allt detta är förtärdt, tvätta de sina skålar i det rinnande vattnet och tappa sjelfva i vinet, fyllande och tömmande så ofta de behaga.