sjuk, om hon såg er beundra hennes fästman. — Marie! hvem är det? — Den vackraste bondflicka i hela departementet och dotterdotter till ... men säkert har ni hört oss tala om mor Blanchet? — Aldrig. Är hon eder slägting? Marguerite gör en liten komisk grimas af sårad värdighet. — Vår slägting, mademoiselle! Nej i sanning; men hon är den mest vördnadsvärda qvinna ni någonsin sett. Hon är nära hundra år gammal och kan läsa och spinna och skrifva så bra som den yngsta. Dessutom är hon mycket klok och förstår allt angående örters egenskaper och kan berätta er hvarje adlig burgundisk tamiljs stamträd och hvarje legend och folkvisa i orten, lika ledigt som hon upprepar sitt paternoster. — En intressant gammal fru i sanning! Hvar bor hon? — Hon bor hos sin son och hans hustru i en gammal besynnerlig koja vid. La Rochepöts ruiner. De äro våra underlydande och hafva varit det i många generationer. Pierre Blanchet är stenhuggare, och Marie är hans äldsta barn. Men ni har sett henne, mademoiselle, fastän ni förmodligen alldeles glömt det. — Ja, det har jag verkligen. När och hvar var det? — Det var morgonen efter er ankomst hit, och ni stod och såg ut genom fönstret i ert rum... — På en vacker flicka, som kom för att hemta vatten ur källan och föll på knä på vägen framför korset. Jag kom