Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 2

i Oktober, och drufrorna äro så lar m att de falla ned från sina stjelkar vi minsta vidrörande. Att kläda mig är några minuters verk; och vi stå snart tillsammans på öfversta steget af stentrappan, som leder ned till gården. Det är en behaglig syn, sedd vid det tidiga solskenet. Der står den kraftige tunnbindaren, betjenad af sina lärgossar; och der de stora faten och mäskkaren, som skola lagas och rengöras. Derborta ligga uppstaplade några tjog korgar af olika skapnader och storlekar. Dessa undergå likaledes en noggrann granskning, och under det de hela skuras och pumpas vatten på af en grupp muntra, barfotade flickor i ett hörn, sitter en allvarsam, gråbårig bonde flitigt lagande de söndriga i ett annat. Alla arbetarne äro solbrända, glada och stojande. Männen äro iklädda slokiga halmhattar och nattmössor; fruntimren alla slags snöhvita mössor och hufvudbonader af lysande, hopvridna halsdukar. Några slamra i träskor; andra äro alldeles barfotade; och somliga äro klädda i blå ullstrumpor och starka skinnskor. Rörande sig af och an bland dem alla, hållande ett uppmärksamt öga på unnbindarne, hjelpande till att rulla fram tnnorna, skrattande med flickorna och pprätthållande ordning och flit lika krafigt som en husbonde, ser jag Claude, ned sina strålande ögon, guldörringar och orokiga mössa — Claude, som är farbror ill Pierre Pichot och mr Delahayes och nr Alexanders förste vingårdsman. — Akta er, mademoiselle! säger Maruerite skrattande. — Claude är redan örlofvad, och Marie skulle blifva svart