Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 2

byter bort verkligheten för skuggan och försakar ett trosast hjerta för en hal tunga. Kärlek i sanning! Bah! jag kommer ihåg, då små mamseller, sådana som du, aldrig drömde om någonting sådant som att blitva kära på egen hand, utan togo de männer, som valdes åt dem, och voro tacksamma. Hvilket allt Marguerite afböjde genom smekningar eller gråt, och vanligtvis lyckades hon få sista ordet. Likväl kunde hon hvarken genom smekningar eller gråt förmå onkel Alexander att visa sig artig och vänlig mot mr Hamel. Hvad mr Gautier beträffar, blef han för oss som om han aldrig funnits; och, utom sådana tillfälliga underrättelser, som då och då händelsevis undföllo onkel Alexanders läppar, hörde vi mindre om honom än om den mest fremmande person. Han lefde någon tid mycket tillbakadraget och for sedan utomlands. En gång hörde vi att han var i Frankfurt, och en annan gåug, att han varit sedd i Wien; men sedan hörde vi ingenting mera på många, många månader. Dammet samlade sig på tangenterna på den lilla orgeln i vårt kapell i Chalons; ty han var borta, och der fanns ingen, som kunde efterträda honom. Under tiden var mr Hamel den hängifnaste fästman, och Marguerite den sällaste if alla lefvande varelser. Nu blef hon smekad och bortskämd så mycket hon rågonsin kunde önska; och då jag såg ionom så öm och henne så lycklig, lärde ag mig besegra många af mina förra förlomar och nästan med bevågenhet berakta stackars kusin Charles lycklige fterträdare. Om det ibland föreföll mig om hans ömhet vore mera efterlåten än!