Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 2

Mr Delahaye var förtjust i sin utkorade måg och lefde i en atmosfer af sjelflyckönskning. Han trodde fullt och fast, att det var han som uttänkt och genomdrifvit hela affären och gjorde sig mycken möda att inprägla detta i de unga tu. Madame var deremot en lång tid bekymrad och orolig, full af samvetsqval angående den gamla kärleken och icke ännu försonad med den nya. Hon var för godhjertad och redlig att icke inse, det man gjort orätt. Emellertid segrade slutligen hennes förtroende till sin man och hennes beundran för mr Hamel, och hennes tvifvel gåfvo vika för belåtenhet. Icke så onkel Alexander. I början ursinnig, öfvergick han efter någon tid till ett tyst, vresigt, tobaksrökandelynne, i hvilket han förblef. Missnöje blef hans normala tillstånd. Ingenting kunde någonsin förmå honom att gilla denna förbindelse. Han hade tyckt illa om mr Hamel från början; han tyckte illa om honom till slutet, och han skulle hafva tyckt illa om honom i tusen år, om han lefvat så länge. Han handlade med antipatier, liksom med viner, en gros; och var len bittraste och orubbligaste hatare, jag någonsin känt. För att göra honom rättvisa, kunde han emellertid vara lika fast sin vänskap som fiendskap och, till bevis derpå, upphörde han aldrid att vara nr Charleses ståndaktige förespråkare och vundsförvandt. — Åh, markatta! markatta! brukade tan säga till Marguerite, skakande på wufvudet och nypande hennes lilla öra nellan sina stora, bruna fingrar. — Charles ar en bra yngling och skulle blifvit en zod man. Du är icke den första, som!: