Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 1

— Nåväl! utropade madame häftigt, hvarföre svarar du icke? — Emedan hon icke vågar, sade mr Charles mellan sina hopbitna tänder; och jag tror, att han i detta ögonblick nästan hatade henne. Marguerite mötte hans blickar med ovanligt mod. — Du misstager dig, sade hon, beherrskande sin häftiga rörelse genom en stark ansträngning. — Jag är icke längre ett barn eller rädd att tala i din närvaro. Om jag tvekar, är det för — för mammas skull — icke min egen. Mr Charles pekade på brefvet. — År det sannt? frågade hon. Marguerite drog ett djupt andetag och stålsatte sig för svaret. — Det är sannt, — sade hon med säker röst. — Och du önskar blifva tri? — Ja. En skakning genomfor hvarje fiber af Mr Charless kropp. Madame uppgaf ett klagande rop, och Marguerites sjelfbeherrskning sjönk på ögonblicket. — Ö, förlåt mig, förlåt mig, käraste moder! — ropade hon, slående sina armar om hennes hals. — Jag kan ej hjelpa det. Jag kunde aldrig blifvit lycklig. Aldrig — aldrig! Mr Charles vände sig hastigt mot henne: — Hvarföre icke, Marguerite? — frågade han i en sällsam, tydlig hviskning. — Emedan du aldrig älskade mig, — var det snabba svaret. Han lade ansigtet i sina händer med elt lågt, passioneradt skri, som uppskakade hela mitt inre.