Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 1

het alldeles nedbruten, för sista gången i förtviflan till sin trolofvade. — Marguerite, stammade han, — Marguerite! Fins der intet hopp för mig? Är ditt hjerta oåterkalleligen förloradt för mig? Gif mig ett ord, endast ett ord, och jag skall göra och vara hvad helst du önskar! — O, kusin Charles, snyftade Marguerite. — Det är för sent. — För sent — och jag älskar dig så högt. Hon gret och drog ej undan sin hand, då han fattade den. — Du sade mig det aldrig, sade hon i afbrutna ord. — Om du varit mindre kall och sträng mot mig, skulle jag aldrig tyckt illa om dig. Han dolde ansigtet i sina händer, och en stor tår droppade ned genom fingrarna. — Jag är i sanning straffad, mumlade han. — Jag hade för afsigt att forma dig till likhet med ett obestämdt ideal — jag bemödade mig att undervisa och glömde, i mitt hjertas fåfänga, att äfven jag behöfde undervisning. Om jag icke har synts älska dig, är det endast derföre att jag älskade dig så högt och sökte göra dig fullkomlig. Men Marguerite snyftade som om hennes hjerta ville brista och dolde ansigtet mot soffkuddarna samt upprepade: — Ack, kusin Charles, det är för sent — för sent! Stängandet af en aflägsen dörr och ljudet af sin rivals röst i korridoren var nog att utplåna hvarje tecken till svaghet på mr Gautiers panna. Det var i sjelfva verket någonting spartanlikt i hans sjelfbeherrskningsförmåga.