Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1869, sida 1

— Jag har aldrig i mitt lif älskat någonting annat! — klagade han. Han sade sanningen, och till och med Marguerite böjde sig framåt med en sådan verld af medlidande i sina ögon, att om hans egna då varit blottade, kunde allt ännu hafva slutat annorlunda. Men det skulle ej så blifva; och straxt derpå, då Mr Charles (flat öfver sin egen svaghet) åter rätade sig till sin fulla höjd, bade Marguerite dragit sig undan, med hufyudet mot sin moders axel. Derpå ringde madame och befallde Pierrette tillkalla monsieur Delahaye. Hon återvände med ett nekande svar. Monsieur var förtviflad att nödgas afstå från nöjet; men han var fördjupad i kalkyler och kunde omöjligt komma. Madane kastade en bönfallande blick på mig. — Öhnere mademoiselle, sade hon, — vill ni gå? Min man anar icke hur mycket, eller hvarföre, vi önska hans närvaro. Jag samtyckte gerna, genomvandrade de långa korridorerna i mörkret och klappade på dörren till monsieurs rum. — Monsieur, sade jag. — Monsieur Delahaye! Han mumlade någonting, som lät likt: — Kom in! — således vred jag om handtaget, men fann dörren låst. — Jag kan icke öppna, sade jag; — men madame ber er enträget komma till salongen, om endast på en halftimme. Mr Charles är der, och... — Hvem är det? afbröt han skarpt. — Är det Pierrette återigen? — Nej, monsieur — det är jag. Gartha. — År ni alldeles ensam?