Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 2

Jag lemnade henne och gick direkte till salongen. De stodo i ett af fönstren, hand i hand. Om jag inträdt genom dörren från förstugan, kunde de ej undgått att se mig; men, som det nu var, öfverraskade jag dem. Båda sprutto till. Marguerite vände bort ansigtet — mr Hamel lät hennes hand falla — och under några minnter talade ingen. Jag var den första som bröt tystnaden. — Madame Delahaye ber helsa er, monsieur, sade jag kallt, — och anmodar mig säga er, att hon är så sysselsatt, att hon ej kan hafva nöjet se er. Mr Hamel bugade sig mycket nonchalant. — — Förlusten är uteslutande min, svarade han, bläddrande i noterna på pianot och sökte gnolande melodier för sig sjelf. Men jag hade föresatt mig att ej låta honom afspisa mig så lätt. — Madame hoppas, att ni snart skall göra henne äran att förnya ert besök, tillade jag. — För närvarande är jag ledsen att jag måste göra anspråk på mademoiselle Marguerites sällskap. Han bet sig i läppen och slungade en otålig blick på mig; men vinken var omisskännelig, och han hade ej längre någon ursäkt för att stanna qvar. — Jag måste således gå! sade han, och, bugande sig djupt, då han tog farväl af Marguerite, mumlade han några afskedsord, som drefvo blodet till hennes kinder. Han gaf derpå Claude ett tecken ute på gården, gick förbi mig med en högdragen bugning, hoppade upp i sadeln och red makligt bortåt vägen.