Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 2

Jag var i en svår ställning och visste Icke hvad som var bäst att göra. Skulle jag förstöra det och sedan säga Marguerite, att jag gjort det? — eller skulle jag låsa in det och icke säga någonting derom till någon? — eller skulle jag helt enkelt lemna det till henne, för hvilken det var ämnadt och hoppas på mitt eget inflytande hvad det öfriga angick? Under det jag ännu öfverlade derom, hörde jag Pierrette kalla mig till frukosten — stoppade så brefvet i min ficka och uppsköt mitt beslut tills vidare. Likväl kunde jag icke glömma det. Jag var tankspridd och orolig under hela måltiden, och besittningen al denna parfymerade biljett besvärade mig i hög grad. Följande morgon företog jag en enslig promenad, för att riktigt noga tänka på saken och fatta ett afgörande beslut, ty jag kände ett stort ansvar hvila på mig. Jag gick uppför berget bakom huset och, sittande på den romerska muren der, beslöt jag att icke gifva Marguerite brefvet. Det var sent då jag kom hem. Madame var i handkammaren, upptagen af att sylta persikor, och kom ut till mig i hvitt förkläde och linneärmar. — Dieu merci! utropade hon, något ur humör. — Jag är glad att ni kommer, mademoiselle; ty här är mr Hamel, och ingen, som kunnat taga emot honom, mer än Marguerite! — Mr Hamel! upprepade jag. — Ja — och monsieur är ute, och Alexander har naturligtvis rest till kontoret, och jag är så upptagen af göromål och deshabille, att jag icke kan visa mig. Ni måste tramföra mina ursäkter,