Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 2

utan att blifva upptäckt, skulle jag bära svaret tillbaka till min herre. — Och är det allt? frågade jag, i det jag tog brefyet från honom; ; — Dame! det är alltihop, ma mselle! — Då är det bäst, att du säger mr Hamel precist hvad som blifvrit af brefvet, sade jag, — och springer din väg så fort du kan. Jag höll just på att släppa honom, då en ny tanke föll mig in, och jag höll honom tillbaka i det ögonblick han trodde sig fri. — Då du var derinne, sade jag, pekande på lagerträden, — lyssnade du så väl som spionerade. Hörde du någonting af hvad som sades? Ett obeskrifligt uttryck öfverfor hans ansigte; men han såg ned och skakade på hufvudet. — Icke ett ord, mamselle, svarade han förbehållsamt. — Uppfångade du ljudet af någons namn? — Ingens, mamselle. I detta ögonblick hördes frukostklockan för andra gången. Jag såg mycket tviflande ned på det skalkaktiga ansigtet, och sade: — Spring nu allt hvad du kan! — och släppte honom. Han ilade bort, utan att ens se på mig — klättrade upp i ett valnötsträd tätt bredvid — hoppade från trädet ned på muren och försvann inom ett ögonblick. Jag vände brefvet på alla håll. Det var skrifvet på ljusrödt papper och försegladt med mr Hamels vapen — en orm slingrande sig omkring en bjelm. Han hade iakttagit den försigtigheten att icke ens adressera det, och ingen skrifning var synlig.