Då man sammanfattar de olika intryck, som man hemtar utaf denna öfverblick af folkunderisningen i Sverige, anslås man mest deraf att, när man inträder i en skola, i stället att der möta bedröfvade och utledsnade figurer, man finner allt andas lycka och fröjd. I Frankrike är man mången gång tvungen att med hårdhet, ja med stryk tvinga barnet i skolan. Här går det i skolan med glädje. Det är emedan i Frankrike lärjungen i skolan endast motser ett otacksamt arbete, under det att i Sverige han är säker att finna icke allenast lärorika sysselsättningar, hvarpå man gifvit bonom smak, utan ock ett välbefinnande och mången gång ett kapital af ömhet, som han icke har i sin familj: allt beror på valet af lärare. I Sverige älskar lärjungen läraren. Denne vet att det bästa sättet att af eleven göra en man är att först behandla honom såsom barn. Han vet också att mildhet är det enda band hvarmed man kan rätt beherrska ett barn, och ur denna synpunkt måste man erkänna att bildandet af lärarinnor är en mycket vacker sak. En qvinna må vara oförmögen att organisera, att styra, men när hon handlar under en direktion och i den stund hon har en roll sådan man gifvit henne i Sverige, är hon verkligen öfverlägsen!. Författaren anför att folkundervisningen i Stockholm kostar 24 rdr om året för hvarje skolbarn och anmärker med anledning deraf följande, hvarpå , Nordens barn icke lära vilja ingå. Jag vet ej hvad man depenserar i Frankrike härför, men när man ser dessa Nordens barn, nel deras tröga förs åndsförmögenheter, uppnå så tidigt denna grad af bildning, frågar man sig, hvilket folk man skulle göra en dag af denna gamla latinska race, af dessa medfödda intelligenser, som förstå allt, till och med det som man aldrig har förklarat dem, derest man odlade dem med samma omsorg.