— Hvilken herrlig afton! sade han högt, — och hur näktergalarne sjunga i Heidelbergs lindar! — Ah, sade jag hastigt, — har ni varit Heidelberg? — Jag vistades der en gång ett helt år. Det vill säga, sade han, hejdande sig som han alltid gjorde, då han förrädt sig genom några allusioner af det slaget, — jag — jag har besökt det många gånger. — Och är det så vackert? — Det är det i sanning. Men (och här sänkte han rösten nästan till en hviskning) — men jag hade ingen aning om att mr Gautier var slägt till Delahayes! — Han är monsieurs brorson, svarade jag, — och Marguerites kusin. Han bet sig i läppen härvid, kastade en hastig blick kring rummet och återtog: — Är han — är han mycket förtrolig? — Mycket förtrolig i sanning, svarade jag lugnt. — Är det möjligt att ni icke förr träffat honom här? Han kastade en men jag bibehöll ett utseende at fulikomlig liknöjdbet. — Ålårig, sade han allvarligt. — Aldrig förut. — Hur besynnerligt! Men jag tror ni talade om Heidelberg? Han såg sig åter om, suckade otåligt och kom ett steg närmare. För min del betraktade jag hans nederlag med stor, hemlig tillfredsställelse. — Är Mar — är mademgiselle Delahaye mycket fästad vid sin kusin? frågade han med antagen liknöjdhet. Nu, då det stod i min makt, beslöt jag att sondera hans kärlek och pröfva, om den var äkta.