Den talande öfverlemnade med detsamna en vackert inbunden bok, utförd med Yypografisk lyx. Det var, när han öppnade boken, hans manuskript om ,FEnzeignement populaire en Suede, som de unge sättarelärlingarne på lediga stunder uppsatt och tryckt. Jag egnar, yttrar författaren, detta stulium åt arbetarne, med den önskan, att ett så vackert föredöme, hemtadt från det illa svenska folket, må vara för oss en tuktbärande lärdom och lära oss en gång förstå, att det är endast i utvecklingen af sin undervisning som folken böra hädanefter söka vilkoren för sitt välbefinnande. Den enkla framställningen af denna händelse utgör förf:ns förord, mera vältaligt än många ord. Hr Nougaret uppdrager en hastig och ganska exakt bild af den svenska undervisningens utveckling från Gustaf Vasas tid till folkskoleförordningen af 1842, af hvilken han, med någon ensidighet, tilldelar Carl XIV Johan allena äran. , Många svenskar erinra sig hafva hört konungen utropa: ,Jag är ett folkets barn och kan mer än någon annan uppskatta undervisningens välgerningar, emedan jag sjelf har saknat den. Hr Nougaret redogör ganska noga för denna förordning, från hvilken, utan tvifvel, en ny period öppnades i svenska bildningens historia. Han redogör vidare för folkskolan på landsbygden och folkskolan i städerna, hvaremellan han uppdrager en fullt berättigad skillnad, på grund af de olika förhållandena å orter med glesare eller tätare befolkning. — Han omnämner härunder med vördnad Torsten Rudenschölds uppträdande och småskolornas uppkomst. Vidare nämner han Siljeström, med särskilt hänsyn till hans arbete för bättre skollokaler och ungdomens fysiska utveckling. Hit hör grundandet af de nya skolorganisationerna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, hvarest folkskolan blifvit frigjord från kyrkoförsamlingarne och gjord till kommunens gemensamma angelägenhet. Författaren stannar slutligen vid Meijerberg, för att egna hufvuddelen af sitt arbete åt Stockholms folkundervisning, efter hvilken han dock alltför mycket bedömer det öfriga landets, under det vi, tyvärr, äro ännu långt aflägsnade från detta mål. Författarens beundran för hr Meijerbergs outtröttliga energi och nobla karakter yttrar sig i de varmaste ordalag. I fråga om Stockholms folkskoleväsen ingår hr Nougaret uti specialiteter af stort intresse, icke blott beträffande organisationen, lärarnes anställning och aflöning, m. m., utan ock rörande undervisnings-metoden inom olika afdelningar ochide serskilta läroämnena ((,,la methode Meijerberg). Serskilt beskrifves Klara solkskola — som också är väl värd en sådan beskrifning. Hvad författaren här anför rörande en examen han bevittnat med skolbarnen skall för mången, som ej besökt nämnde skola, anses innehålla öfverdrift, men är det mindre än man skulle tro. Det är naturligt att en fransman skall i hög grad förvånas af ett faktum sådant som efterföljande, och deraf draga kanske nog vidsträckta slutsatser, men faktum är emellertid något, om hvars sanning det är lätt att öfvertyga sig. Jag hade, berättar hr Nougaret, tagit på slump en flicka om 10 år för att examinera henne i geografien. På min begäran uppdrog hon på den stora skoltaflan en karta öfver Frankrike mycket noggrannare än jag kunnat sjelf göra det. Sedan jag låtit henne uppdraga de förvid kusterna och floderna några större städer, som jag namngaf, och utan minsta tveksamhot satte hon en liten rund prick just på den plats der den uppnämnda staden borde ligga. — Hr Fournier, fransk minister i Stockholm, som samma dag besökte Klara skola, tog en gosse af samma ålder och frågade honom likaledes i geografien. Utan tvifvel för att sätta honom i förlägenhet, begärde herr Fournier en teckning af Korsika, Det vore detsamma som om man frågade en fransk gosse efter Åland. Men den unge svensken blef ej förlägen; på mindre än en minut hade han uppdragit Korsika ganska exakt, med dess bergskedja, dess Kap Bianco, att ej glömma Ajaccio och Bastia. Till sist omnämner författaren ett besök i frimurarebarnhuset, i sällskap med hertigen af Östergötland, kring hvilken barnen, då han inträdde, skockade sig. Prinssen tog den ene gossen efter den andre på sina armar, eller på sina axlar. Det I var en pförställd glädje å ömse sidor. IIr Nougaret slutar med några betrakItelser, hvarur vi återgifva följande: 00000 rs PERSIEN nämsta floderna, bad jag henne ntsätta