— Pojke, sade onkel Alexander, — du har icke varit här på en månad. Kusin Charles höll en bukett af utländska blommor i sin hand; men han tog plats bredvid madame Delahaye och lade den på ett bord straxt bakom honor. Jag har varit sysselsatt med ombyggandet af min vinterträdgård, svarade han, — och tagit mått och steg för bibehållandet af columbariet, hvilket, å propos, har varit besökt af en deputation från Arkeologiska institutet i Lyon. — Hm! Och om Söndagarne? Madame Delahaye afbröt honom med ett tvunget leende. — Bror Alexander, sade hon, — vi hafva ingen rättighet att förhöra Charles på detta sätt. Han besöker oss då det roar honom, och han är alltid välkommen. Marguerite, min älskling, din kusin skulle visst tycka om att ee detta vackra album! Marguerite steg motvilligt Epp och gaf sin mor boken; men madame lemnade plats åt henne i soffan och bad henge förklara kopparsticken för kusin Charles. Båda voro generade. Marguerite talade knappast, mr Gautier såg knappast på, och bladen vändes om under tystnad. En känsla af nedslagenhet tycktes nu falla ötver hela rummet. Onkel Alexander äåtersoll i sin vanliga tystlåtenhet — jag drog mig tillbaka i en fönsternisch och betraktade den börjande skymningen — madame fortsatte med sin stickning — och mr Hamel lekte med sin urkedja samt kastade allt då och då en skarp blick på gruppen i soffan. Efter en stund steg han upp, gick långssnn tram till fönstret der jag satt och såg ut.