och ett halft småleende sväfvade på hennes läppar. — Jag undrar om mr Hamel såg buketten, sade hon begrundande, — och om — om han gissade någonting angående: kusin Charles? Jag kunde lätt hafva besvarat sednare delen af denna gissning, men jag hade för längesedan beslutat att aldrig befrämja mr Hamels sak genom något ord från wig — således teg jag. Vi gingo åter ett hvarf fram och tillbaka. — Jag hoppas han icke blef ond på. onkel Alexander! sade hon sedan, efter: några minuters tystnad. — Han! menar du din kusin? — Nej, mademoiselle, svarade hon rodnande. — Jag — jag menade mr Fiamel. Det hördes ett prasslande bland lagerträden bredvid lustbuset. Jag vände mig om, ty jag tyokte att jag hada hört det, då vi stoda på samma fläck några minuter förut: men ingenting syntos. Ö Det skulle vara besynnerligt, icke sannt, mademoiselle, om kusin Charles, vore den förste ati — att bryta förlofningen? mumlade Marguerite, följande loppe t af sina tankar och lekande med rankor ja på ett vinträd, som växte vid den ) Ma bersåen. — Besynnerligt i sanning! sade, jag tankspridi, med hela min uppmärk aå mhet rigtad på lagerträden.