bakalutad i soffan och var för stolt att förråda sin harm till och med genom en blick. Endast en gång, då mr Hamel sjöng och allas uppmärksamhet för ögonblicket var bortvänd, såg jag honom hastigt räcka ut sin hand till bordet bakom madame, krama sönder buketten och kasta ut den genom det öppna fönstret. Straxt derpå steg han upp, tog afsked mycket artigt och lemnade fältet åt sin rival. Någonting tycktes säga mig, att från detta ögonblick allt var slut mellan Charles och Marguerite. Jag föreställde mig till och med, att han aldrig skulle återkomma, men i det afseendet misstog jag mig. slaa äterkom verkligen; men det är ännu icke tid att tala derom. Mr Gautier var icke förr gången, och onkel Alexander med honom, än mr Hamel blef i högsta grad upprymd. Han skämtade, han sjöng, han var yr af kärlek och seger. Han egnade Marguerite den mest oinskränkta hyllping, och då han allägenade sig den aftonen, var dot med medvetandet af sin makt och med föresats att öfvervinna hvarje hinder. Ått han älskade henne passioneradt och oegennyttigt, har jag aldrig ett ögonblick betviflat. Det har funnits de, som beskyllde honom för mera verldsliga motiver; mån jag var icke bland dem. Han älskade henne högt, hvilka än hans fel voro. Tidelsefull och talangfull, var hans tjusningsförmåga nästan magnetisk, och det var ej underligt, att hon glömde allt annat för hans sällsynta gåfvor och lysande yttre. För henne utvecklade han alla skatterna af sin inbillningskraft. Han