— De hafva varit förlofvade i flera år, svarade jag undvikande. Han steg tillbaka, liksom stungen af en orm — blodet rusade till hans ansigte — ådrorna på hans panna svällde. — Så! — förlofvade! sade han doft och såg på kusin Charles. Denna blick var lång och stadig, och, under det han såg, slydde färgen långsamt från hans ansigte, tills sjelfva hans läppar voro hvita. i — Ni är öfverraskad, mr Hamel! Han drog ett långt andetag och framtvingade ett leende. — Jag är öfverraskad, svarade han, — Mycket angenämt öfverraskad, försäkrar jag er; men sätervinnande sitt lugn genom en ansträngning) — men, åpropos Heidelberg, hvilket är den vackraste ruinen på denna sidan Alperna, har ni sett La Rochepot, som är den fulaste? ag svarade nekande. Han gjorde någon annan obetydlig anmärkning och gick sedan ifrån mig. Jag stannade qvar vid fönstret och gaf akt på allt som Han gick rakt fram till Marguerite och bad henne, med sin vanliga otvungenhet, om en sång. Hon, blott alltför lycklig att komma från soffan, samtyckte utan tvekan. Han förde henne till pianot, han sökte ut noterna åt henne, han vände om bladen, han applåderade, han lutade sig öfver henne som en älskare. Hon, darrande, förvirrad, lycklig och rädd på samma gång, vågade igke se sig om, vägade knappast svara, och sjöng med en röst så darrande, att man med möda kunde urskilja ett enda ord. . vad kusin Charles angår, satt han til,