— Jag har haft få tillfällen att bilda några, svarade jag; — men, så vida jag kan sägas hafva några, äro de något realistiska. — Och så äro mina, småskrattade onkel Alexander, som icke sagt ett ord sedan mr Ilamels ankomst. — Jag tycker aldra bäst om ostoch brödtaflorna. — Ostoch brödtaflorna! upprepade mr IIadel förvånad. — Ja — med en förgrund af vegetabilier, en medeldistance at buteljer och glas, och en horizont af dödt vildbrådi Jag har aldrig i mitt Jif köpt någon tafla; men, då jag gör det, skail det blifva en af det slaget. Ett hallt föraktligt leende var mr Hamels enda svar. — Denna scen, sade han, slående upp en ny sida af albumet och åter vändande sig till Marguerite, — föreställer ettryktbart klassiskt landskap af Joseph Vernet. Onkel Alexander grinade försmädligt. — Jag hatar klassiska landskap, sade han. — Jag hatar bruna träd och nymfer och tempel, som stå precist der de böra stå. I detta ögonblick skällde hundarne ute på gården, det ringde på yttre klockan, och uågon red in. Marguerite skiftade firg, och våra ögon möttes. Det var kusin Charles. Han steg in i rummet utan förlägenbet, men stannade plötsligt vid åsynen af mr Hamel. Det var emellertid blott ett ögonblick, och, helsande sin rival med en ståtlig bugning, mötte han de öfriga nåsten som vanligt — kanske en smula mera kallt.