Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1869, sida 1

— Jag fruktar det! ropade hon, utbristande i väldsamma tårar och döljande sitt ansigte i mitt knä. — Min stackars älskling! Detta var allt hvad jag kunde säga, ty mina esna tårar afbröto orden, som jag var på väg att yttra. Sedan tog jag henne i mina armar, lade hennes hufvud mot mitt bröst, som om hon varit ett litet barn, kysste hennes våta ögonhår och gjorde mitt bästa att lugna henne, men hon gret en lång stund och lät ej så lätt trösta sig. — O, mademoiselle, sade hon i afbrutna ord, — jag är så olycklig! Det käns som om det vore så falskt — så vanhederligt -och likväl kan jag ej hjelpa det! Hvarföre lofvade de mig till Charles, då jag var ett barn och hvarken kände eller älskade honom? Han har aldrig varit mild och god mot mig, mademoiselle — aldrig! — aldrig! Och nu, då ... Hon tvekade, och en glödande rodnad betäckte hela hennes ansigte och hals. — Fortsätt, min älskling, och säg mig allt! Hon gjorde en våldsam ansträngning öfver sin egen ovilja. — Och nu, mademoiselle, sade hon, — då jag är gammal nog att — att se och döma för mig sjelf, är jag då så mycket att klandra, om — om jag ... Hon slog sina armar om min hals och dolde sitt ansigte mot min axel, till hälsften småleende, öll hälften snyftande. Jag var villrådig och bedröfvad. — Ack, min dåraktiga lilla fågel, sade jag suckande, — detta är en sorglig sak, vi må betrakta den från hvilken sida som