— MER VI RER 1LCUMII ULII 11 dennes hafva sitt första sammanträde. SPANIEN. Enligt ett meddelande i ,,Times skulle Törhandlingarne mellan Spanien och Förenta Staterna om Cuba redan ledt till det resultat, att spanska regeringen gått in å att mot utbetalandet af 20 mill. pd st. emna cubanerna full sjelfständighet, förutsatt, att säkerhet för denna summa lemnas i de från Cuba utgående skatterna, samt att Förenta Staterna dessutom gå i borgen derför. På detta sätt lärer man således kommit öfver de betänkligheter, som begge parterna hyst. Spanien skulle således få en väl behöflig, af Förenta Staterna garanterad, summa, och skulle en gång för alla blifva qvitt nödvändigheten att hålla en betydlig truppstyrka och en stor marineskader för att försvara Antillernas perla. Cuba skulle blifva sjelfständigt och ega rättighet att sjelf helt och hållet bestämma öfver sig. Förenta Staterna skulle hafva god utsigt till, att Cuba inom en icke aflägsen framtid frivilligt anslutar sig till den stora unionen. Så till vida kan intet invändas mot denna plan. En annan fråga är, huruvida Serano och Prim förmå att bibringa cortes giltiga skäl för Cubas öfverlemnande, och om kongressen i Washington skall gå in på den från spansk sida fordrade garantien, enär i Förenta Staterna sedan lång tid den föreställningen är rådande, att Cuba obetingadt skall tillfalla unionen. GREKLAND. Som man torde påminna sig, var det en tid mycket tal om den grekiske blokadbrytaren Enosis, som under kriget på Kandia underhöll en liflig förbindelse med de pproriske, men omsider — några veckor före pariserkonferensens sammanträde — blef blokerad af turkiska kryssare i Syras hamn. Konferensen bestämde, atten blandad kommission skulle undersöka saken och bedöma, huruvida Enosis gjort sig skyldig till sjöröfveri eller icke. Denna kommission har nu frikänt Enosis. Striden mellan sultanen Abdul-Aziz och hans vasall, vice konung Ismael af Egypten, har nu blifvit så allvarsam, att den europeiska diplomatien måst lägga sig emellan för att förebygga utbrottet af ett krig, som helt säkert skulle bringa till nytt lif hela den orientaliska frågan. Enligt de upplysningar, som framkommit både i franska och tyska tidningar, har sultanen af Turkiet verkligen af sina agenter vid de europeiska hofven mottagit berättelser om, att vice-konungen under sin rundresa i Europa känt sig för hos de resp. regeringarne angående en eventuell: sjelfständighetsförklaring. Sultanen förskaffade sig ytterligare visshet om sin vasalls planer genom att förmå tvenne at dennes ministrar att träda i turkisk tjenst, hvarefter han sände en uppmaning till Ismail Pascha, som då uppehöll sig vid Eaux Bonnes, att komma till Konstantinopel för att försvara sig. Ismail hade redan förut meddelat, det han skulle besöka sin länsherre i Konstantinopel, men ändrade nu beslut, reste skyndsamt till Alexandria, hvarjemte han tillkännagaf sig icke kunna efterkomma sultanens önskan, innan diplomatien förmedlat fred dem emellan och tillförsäkrat honom ettvälvilligt mottagande. Det jubel och de festligheter, hvarmed mian i Alexandria och Kairo firat vice konungens hemkomst, ha ännu mera ökat misstankarna och förbittringen i Konstantinopel. Till följe häraf har sultanen — sannolikt på Fazyl Paschas råd — gått ett steg längre, och sändt sin adjutant, Hassan Effendi, till Egypten med en skrifvelse, i hvilken vicekonungen uppmanas att lemna bestämda upplysningar om, hvarföre han (vicekonungen) dragit sina trupper från Kandia, och af hvilken beskaffenhet de förhandlingar varit, som han fört med de särskilda europeiska regeringarne. Om svaret härpå icke blir tillfredsställande, skall Porten se sig nödsakad att återtaga de koncessioner af år 1866, enligt hvilka arfsföljden i vice konungens familj är bestämd efter europeisk arfsrätt, nemligen i direkt nedstigande led, samt låta de äldre bestämmelser, som innehållas i en firman af den 1 Juni 1841, träda i kraft. Genom denna firman insattes Mehemed Ali (Ismail Paschas far), efter två blodiga krig med Porten, som ärftlig ståthållare i Egypten, men tillika som sultanens vasall. Han måste derjemte då förpligtiga sig att betala en årlig tribut (cirka 15 millioner francs), att erkänna de turkiska lagarne, att icke föröka sin arme utan sultanens tillåtelse, samt att förelägga till sultanens sanktion utnämningar af armåens högre officerare. Porten förbehöll sig dessutom rättighet sa att afsätta sin ståtbållare, om han icke ställde sig förenämnde föreskrifter till efterrättelse. Då sultanen nu hotar med she att återinföra 1841 års firman, betyder n: detta hvarken mer eller mindre, än att dhan vill undersöka vice konungens förhål-1so lande och derefter inskränka hans myn-m dighet, eller rentaf afsätta honom. fö AMERIKA. to Den fransk-amerikanska telegraflednin-sat sen skall den 15 dennes öppnas för all-Jal nänhetens begagnande. Förenta Staternas oc yress lemnar densamma enhälligt sitt bi-fä all såsom ,en väl behöflig konkurrent gå ill den förut tliga transatlantiska led-de ————— — —