Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1869, sida 1

Hon rörde sig oroligt, och jag såg blodet stiga till hennes kinder. — Jag kan icke tro det, sade hon. — Jag tror, att onkel Alexander misstagit sig. — Nej, Marguerite, svarade jag allvarligt. — Han hade ej misstagit sig, Din kusin red verkligen här förbi — ty jag såg honom. IIon andades mycket fort och öppnade läpparne liksom för att tala, men tillslöt dem åter utan ett ord. — Han ville ej hälsa på här, fortsatte jag, — emedan han fruktade att ej blifva välkommen, emedan han fruktade att finna en annan i sitt ställe. — Nej, mademois guerite otåligt, — å kan ej veta det! an sao mig det sjelf. Hon spratt till — såg hastigt upp i mitt ansigte — och upprepade orden efter mig. —— Han sade er det sjelf, mademdoiselle! — Ja. Jag var ute och Promenerade; han red och hade just passerat genom byn. O, Marguerite, han är mycket svartsjuk och olycklig; Hon såg ned och bet sig i läppen. — Och, älskling, du ger honom skäl dertill, tillade jag. — Din köld mot honom — din uppmuntran af mr Hamel . . . — Charles är orättvis mot mr Hamel! afbröt Marguerite. — Kanske; men det är derföre at: han älskar dig. — Nej — nej — nej, utropade hon hastigt. — Han har al : arig älskat mig! Han har aldrig i sit, uf älskat mig! ellg, utropade Marsn ho