Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1869, sida 2

Göteborg den 7 Augusti. Den fasansfulla upptäckten från ett af klostren i Krakau, hvarom vi några gånÅger meddelat underrättelser, är egnad att sutöfva en stor verkan på de religiösa förhällandena inom de katolska länderna. i Händelsen är ock upprörande. Sedan 21 år tillbaka befinner sig en qvinna lefvande sinnesluten i en cell liknande ett grafhvalf, I hvilken väl också blifvit hennes graf, dersest icke en rusig munk förrådt hemligheten och åstadkommit en rask undersökning från de borgerliga myndigheternas sida. I Den olyckliga framdrages ur sin håla, men I — vansinnets natt ligger öfver hennes själ, så att hon icke förmår sjelf omtala sitt öde. Den som derom kunde afgitva ett närmare vittnesmål, den s. k. biktfadren, finnes hastigt död i sin cell. Emellertid synes det icke vara något brutet kyskhetslöfte, som vållat det grymma straffet, emedan strängheten inom nunneklostret i detta sall ej synes hafva varit stor. Hennes brott — och deri äro klostervaktarne oblidkeliga — synes ha bestått deri, att hon sökt fly ur det fängelse, dit en hjertlös familj velat förflytta henne. . Sjelfva faktum är intet nytt. Det är fastmer en gammal och vanlig sak i klosstrens historia. Men alla de berättelser, som härom förekommit, hafva kunnat tillpakavisas, såsom dikter af illviljan och förtalet. Så har den allmänna meningen ej fästat ssig så mycket dervid. Man har antagit satt det åtminstone låge någon öfverdrift i sde mörka skildringarne om klostrens inre Ilif, och i alla händelser ansett dem tillhöra en längesedan förfluten tid. Nu bar Idock en sak kommit i dagen, som gör allt annat möjligt; allt hvad som nu berättas si samma väg skola blifva antaget för sannt soch snart skall inom sjelfva den katolska verlden dessa ,,heliga orter blifva betraktade med afsky. Deras upphäfvande kan dåj icke dröja länge, och de skola i sitt fall draga med sig mycket mer af den styggelse, som endast svagt skyles af de mörka prestoch munkdrägterna. Särskilt lärer väl förbittringen mot jesuiterna härmed vinna en ökad styrka. Det är ock i sanning hög tid att de upphöra dessa renlefnadenstillflygtsorter, hvilka qvarstå såsom lemningar från en tid med helt andra förhållanden. När styrkan och våldet voro de allrådande makterna, för hvilka lagen måste böja sig, och inför hvilka menniskorätt var ett obekant begrepp — då var det lyckligt att tillflygtsorter funnos, dit oskulden och fromheten kunde draga sig undan den onda verlden. Kyrkans makt blef nog stor, att kunna från klostren tillbakahålla dessa våldsmän, för hvilka eljest ingenting fanns heligt, och så skyddades inom hägnet af dessa murar mången odlingens planta, som väl eljest gätt förlorad. Dessa mörka tider, öfver hvilka en och annan diktare förgäfves söker kasta en romantisk dager, ligga lyckligtvis långt bakom oss. Klostren behöfvas icke längre, ty ingen är förhindrad att letva ett rent och fromt lif hvar man behagar, och för studiernas eller begrundningens män behöfves ingen klostercell för att de skola få vara i fred. Sjelfva vilkoret för dessa institutioners tillvaro är sålunda försvunnet; men detta skulle ej rubba dem, derest de icke — och äfven detta går långt tillbaka i tiden — blifvit tillhåll för först sysslolösheten och lättjan och derefter sedeslösheten, hyckleriet, intrigen och grymheten. Har detta törhållande blott blifvit bevisadt, så finnes, gudi lofvad, så mycken rättfärdighet bland menniskorna, att de skola skonslöst nedrifva sådana nästen. Händelsen kommer emellertid ganska olägligt för det stora kyrkomöte, som inom kort skall samlas i den katolska kyrkans hufvudstad. Den gamle beskedlige påfven skall deri finna en anledning till ny klagan öfver den onda tiden. Ty allt som stör den frommes lugn är tidens förargelse. Och den gamle påfven är en from man. Han äter gerna en god, men enkel middag och tar på aftonen sitt anspråkslösa whistparti. Lefver för öfrigt så gerna i frid och ro med Gud och hela verlden. Men han får ej vara i fred. ,, Ondskan är genast framme, än i skepnaden af garibaldian, än en annan, otroshjeltek. Öch nu drager man slutligen fram en nunna i ett karmeliterkloster i Krakau — likasom hon ej kunnat få vara der hon var. För ,fridens män — och det är man så gerna, när man har det bra och icke känner något at lifvets vedermödor annat än genom hörsagor — är det en styggelse, när menniskorna bråka och vilja förändra än det ena än det andra af det bestående. Då ,går det oro genom tiden, då är ,tiden ond, då är .dagen icke glad. Emellertid hjelpa ej dessa klagosuckar. Gamla och odugliga institutioner, i hvilka krypfän börjat bygga bo och göra sina irrvägar, äro hemfallna åt förgängelsen, äfven om de ännu ega en och annan försvarare inom vidskepelsens och bigotteriets hjordar. Så skall ej ens Pius IX:s fromhet kunna alltför länge uppehålla den murknade påfvestolen. Det finnes förhållanden äfven inom de protestantiska kyrkorna, som äro ganska beslägtade med den höga kyrkliga auktoriteten i Rom. Äfven dessa lära väl komma att bortsopas af den nya tidens friska vind. och bära frukt genom seklerna, så kan en uppdagad missgerning blifva den tändande gnistan till en brand, som ödelägger både kyrkospiror och klostermurar. Det skall ej förundra oss, om det snart visar sig, att vi stå framför en sådan brand. Det är lyckligt när en omtvistad sak aflöper så att alla parter blifva dermed belåtna. Så tyckes händelsen vara med utgången af riksdagsmannavalet i Stockholm. Aftonbladet är belåtet, ty valet visar , hvilken betydande öfvervigt den liberala sidan verkligen eger inom hufvudstadens valkorporation. Vi ha, yttrar Aftonbladet i öfrigt, ingen anledning att jubilera, men deremot mycket stor anledi gb Mr nr OQCQQOQOQAAe..: Likasom en god handling kan uppspira