Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 1

tankspridt i hennes ställning, och hennes utseende är så olikt min lilla lekfulla Marguerite för några veckor sedan, att jag ofrivilligt drager mig tillbaka och betraktar henne. Hennes gång är långsam, hennes ögon äro fästade på marken, och i handen håller hon en bukett prestkragar. Pedro hoppar omkring henne, men hon bryr sig ej om honom. Hon går dröjande förbi fönstret, utan att ens kasta en blick ditin, för att se om jag är der. Ack, hennes tankar äro långt borta, och jag är alldeles glömd! Nu stannar hon. Hon lutar sig mot den låga muren, som skiljer stigen från trädgården, ser sig om, för att öfvertyga sig att ingen är i närheten, och börjar derpå, småleende för sig sjelf, att sönderplocka blommorna blad för blad. Åh, jag känner igen det! Det är en gammal tysk sed, hvarom jag erinrar mig hafva läst för längesedan i någon roman om Rhenfloden — en blomstertrolldom, hvarigenom unga Fräuleins pröfva troheten i älskares löften. Se, hennes läppar röra sig med fallet af hvarje litet blad! Hvad är det för ord hon så sakta mumlar, att jag knappast kan höra dem? I häftigheten af min nyfikenhet, lutar jag mig till och med framåt för att lyssna. Hon hvarken ser eller hör mig. I — Han älskar mig något litet — passioneradt — icke alls! Detta är formuläret, och med hvarje variation faller ett blad. Nu är det blott fyra eller fem qvar Hennes färg kommer och går — hennes läppar darra — hon har nästan lust att kasta bort orakilet och ej veta något mera Hon plockar af ett nytt blad och åte ———— —— — ——