Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 1

icke red fram. Jag kunde icke mött denn man med vanlig artighet. Hur ofta ä han der? En gång i veckan? Två gån ger? Tre gånger? Säg mig det, jag bönfaller derom! Jag visste ej hur jag skulle svara. Jag försökte bilägga saken, men min bemedling antog tormen af en förebråelse. — Ni skulle komma oftare sjelf, sade jag, — så kunde ingen annan intaga er plats. Mr Hamel besöker ofta Montrocher; men hvarföre gör icke ni detsamma? Denna förtrolighet kunde aldrig gått så långt, om ... — Om hvad? — Förlåter ni mig, om jag talar öppet? — Ja, och tackar er äfven. — Om ni gjort er lika mycken möda att vinna Marguerites tillgifvenhet, som ni gjort att aflägsna henne från er. — Jag! Jag aflägsna henne från mig! Ni drömmer! Hans förvåning var så verklig, att jag, utom för def sorgliga i saken, knappast kunde låtit bli att småle. ag kan nog förstå, svarade jag, — att ni är fullkomligt omedveten om allt hvad ni gjort; likväl är det blott alltför sannt, att ni har er sjelf att klandra för mycket som förargar er. — Säg mig åtminstone, mademoiselle, hvad jag gjort mig skyldig till! — Jag såg, att det gamla stolta sinnet åter kommit öfver honom, men jag beslöt att icke märka det. — Ni har isat det varmaste hjerta och sårat den känsligaste natur i verlden, sade jag lugnt. — Ni har varit fordrande, då ni borde varit eftergifven. Ni har behandlat Marguerite som om hon vore ett