Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 1

ett — och nu, sedan hon räknat till slut, kastar hon det sista triumserande upp i luften. — Passioneradt! Hur intagande hon ser ut med denna rodnad på sina kinder och detta småleende på läpparne! Hur hon upprepar ordet för sig sjelf, liksom det vore en dyrbar hemlighet, och med ett klingande skratt tager hon derester den gamle hunden om halsen och hoppar sin väg som en ung hind. Jag stannar dvar vid sönstret några minuter, stum och bedröfvad. IIon är borta, och hon såg mig icke. Så mycket bättre! Mina ögon fyllas med tårar. Der ligga de kringströdda bladen. Stackars kusin Charles! XVIII Kap. På en sommarafton. Nu, sedan sommaraftnarne voro komna och mr Hamel så ofta var vår gäst, promenerade jag ofta ensam i grannskapet af Montrocher. Det var så angenämt att gå ut vid solnedgången, då dagens hetta var förbi och gräshopporna voro tysta. Ibland mötte jag byns prest, med sin messbok i hand och de små barnen trängande sig omkring honom — ibland ett sällskap solbrända vignerons, tungt vandrande hemåt efter deras långa dagsarbete på bergen — ibland unga älskande par rodnande och skygga, som drogo sig tillbaka vid mitt annalkande och helsade mig med ett blygt ,god afton. Dessa voro mina lyckligaste timmar och Imina ensligaste. Timmar fulla af funde