Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1869, sida 2

Då den var slutad, bryta vi upp och ströfva omkring två och två, under det tjenarne intaga våra platsar och förtära återstoden af anrättningen. Några afteckna kapellets ruin. Några börja ett uppstigande till toppen af berget, hvarifrån man har en vidsträckt utsigt. Andra promenera i trädens skugga utmed skogsbrynet. Bland de sednare äro Adele och den unge tyske baronen, Marguerite och mr Hamel. Och nu sjunker solen lägre och lägre på himlen, luften blir kylig på berget och manar oss att återvända. Efter hand äro vi alla samlade utanför bondgården; hästarne spännas för, de tacksamma bönderna erhålla frikostiga drickspenningar, och de sista tre buteljerna chambertin tömmas såsom en afskedsskål, innan vi anträda återresan. Derpå köra vi ned för en brant väg på andra sidan skogen, der fåglarne qvittra och flaxa hem till sina bon i grenarne. Vi äro fyra i hvarje vagn. Madame Vaudon, general Max, Marguerite och jag upptaga den sista i tåget, och mr Hamel ider bredvid oss, skämtande hela vägen. Sedan börjar skymningen utbreda sig ;fver landskapet, och general Max underäller mig med en tråkig historia, börjande ålunda: — Jag kommer ihåg, mademoiselle, då i bivuakerade på Fontenoys höjder den 9 Mars 1814, aftonen innan vi nederjorde edra armåer i ett så förskräckligt. slodbad ... ö Nu faller madame Vaudon i en djup ömn i hörnet bredvid Marguerite, ochs! ag har största svårighet i verlden att se ålla mig vaken. Sedan samla sig skugorna omkring oss tätare och tätare, och !(