Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1869, sida 2

Den vid Juli månads utgång influtna uppbörden . . . . . 2,502,494:74, jemförd med uppbörden för samma tid 1568 sor os so 4 2t8,521, 354: 05, öfverstiger densamma med . : . . —18,856:31, —— Nordiska rättskrifningsmötet. (Aftonbladet anför:) Detta möte, hvilket, såsom vi förut berättat, från den 25 till och med den 30 Juli dagligen haft sammanträden här i Stockholm, har enhälligt eller åtminstone i det närmaste enhälligt beslutit föreslå följande ändringar i den nu gängse rättskrifningen. 2 För svenskan och dansl-morskan gemensamma bestämmelser: Bruket af e och o såsom beteckning för äoch å-ljuden bör inskränkas, isynnerhet der ett af språken har lång vokal. andring af e och o till ä och å bör snarast företagas, der först nämnda skrifsätt har hvarken etymologisk eller fonetisk grund. Till en början bör man i begge språken skrifva ä i förbindelsen jä, ex. järn, stjärna, tjäna, hjälm, jämn, hjälpa för ,jern, ostjerna, tjena, jemn, ,,hjelm, ,,hjelpa; samt, hvad särskildt dansk-norskan angår, i ljudförbindelserna eg och ew, ex. et eg, en ey, begge, evne. q i inhemska ord utbytes mot k, ex. kvast, kvinna, kvälja för, qvast, ,,qvinna, .qvälja; i dansk-norskan kvinde o. s. v. th i inhemska ord utbytes mot t, ex. ty, torsdag för ,thy (i thy att), ,thorsdag; i dansk-norskan ti, ting o. s. v. z i inhemska ord utbytes mot ks, ex. okse, yks, straks för ,,oxe, ,yx, straxk; i dansk-norskan ökse o. s. v. Onödig sammanskrifning af ord bör undvikas; alltså till handa, till väga, å sido för .tillhanda, tillväga, , åsido; i dansknorskan oven i köbet, i morgen o. s. v. Den latinska bokstafsformen bör allmänt införas så väl i tryck som skrift. För svenskan ensamt gäller: fv afskaffas såsom tecken för v-ljudet, ex. hava, leva, skriva, kalvar för ,hafva, slefva, ,skrifva, kalfvar. f afskaffas likaledes såsom tecken för nämnda ljud, ex. halv, kalv, hav för .half, .kalf, ,,haf. — f behålles framför s och t, der det ljuder såsom ,, ex. haft, drift, skrift, tolft, hälft, hafsens, lifsens oaktadt formerna hava, driva, skriva, tala ao. 5. v. 10 och långt s i inhemska ord böra icke brukas i skrift och ej heller i latinskt tryck, ex. Vänern, Värmland för ,, Wenerns, ,Wermland. Konsonantfördubbling för uttryckande af kort vokal behålles i slutet af böjliga ord, hvaremot hon bortlägges i oböjliga ord, ex. at, til, up för ,,att, ,, till, Upp.f Fördubbling af samma konsonant framför en tillkommen böjningsändelse, som börjar med konsonant, bortfaller, ex. fälde, bygde, väkte, släpte, alt, grant, knapt för yfällde, ,,byggde, , väckte, 5släppte, rallt, ,,grannt4 ,,knappt. — Der tvetydighet kunde uppstå, behålles fördubblingen, ex. fullt och fult, visst och vist, hallt och kalt, skyllde och skylde. Den fördubbling af k, som i svenskan tecknas med ck, behållas, i det ck anses endast såsom en grafisk beteckning af två sammanskrifna k. Öm afstafning sker, skrifves aldrig e på ena och Å på den andra raden; alltså ik-ke, tak-ka för ic-ke, stac-ka. Dansknorskan onsamt angår föliande: ibortkastas i alla de fall, der det är stumt: således: at tro han tror, mulig för troe, troer-, muelig.. Vokalfördubbling till beteckning aflängd må icke användas; alltså icke 5reen, viis, ,huus, utan ren, is, hus. Beteckningen aa aflöses af tecknet d, ex. ånd för ,,aand. I det s. k. tveljud, som bildag af en vokal med ett följande j-ljud, tecknas det sista alltid med 7, ex. raje, boje för , Vaie, boie. j skrifvea icke eiter h och g framför de mjuka vokalerna ä. e. ös; alltså ker, kende, kön, 9es, gerrig, göre för kjöer, gjerrig, 0. 8. v. d framtör sk och mellan n och s bör icke skrifvas, der det icke hörer till roten; icke häller, der roten ligger utanför de nordiska språken, ex. tysk, Vysk, vaske, prins, krans, danse, lanse, ense, grense för s5tydsk ,prinds, o. 8. v. Den i svenskan brukliga konsonantfördubblingen i ordens slut till heteckning af kort vokal förordas icke till infördnde i dansk-norskan. Deremot kan i sist nämnda språk undantagsvis användas accent till beteckning af längt vokalljud, der missförstånd eljest lätt kunde uppstå, ex. en bis mand, en vis mand, Konsonantfördubbling bör aldrig ega rum framför annan konsonant; således sikre, apre, jordoble. Stora bekynnelsebokstäfver afskafias i substantiv och böra användas endast i förta ordet i hvarje mening, i egennamn samt orden Gud, I (pron.), De, Deres, Dem. Hvad främmande ords stafning angår, rar mötet denna gång stannat vid uttaandet af den allmänna åsigten, att från mdra språk lånade ord, som kunna anses åsom fullt införlifvade med modersmålet, ra Oolbkumfranc 28