Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1869, sida 1

— Aldrig tager handsken af sin högrå vand? Vi stanna ofrivilligt och se på hvaranlra. Ingen af oss har ännu märkt denna egenhet. IIvad betyder det? Kan d:r Grandet zissa? Nej. D:r Grandet är lika villrådig som vi; och, midt under våra gissningar, försvinner hastigt skogens dunkel, och vi befinna oss vid resans mål. Det är en bred, öppen slätt, högt uppa på bergets skuldra. Rundt omkring oss ligga de täta skogarne. Till venster står en stor, förfallen byggnad, med mossbevuxet tak och ruttna plankor spikade öfver de flesta fönstren och en grupp barn af ett vildt utseende hopträngda på tröskeln. Grisar och fjäderfän promenera rundt omkring, och en vild bandhund skäller ursinnigt på oss och skulle säkert göra ännu mera än skälla, om han kunde bryta sönder sin kedja, Ännu längre bort, med grofva ladudörrar, passade till den af pelars uppburna portalen, och ett söndrigt tak, och höet utstickande genom öppningarne på hvad som en gång varit ett skönt kyrkfönster, står, i bedröflig förnedring och förfall, ett utsökt götiskt kapell. — Pilgrimer! säger mr Vaudoa oratoriskt (ty han är ledaren af denna expedition) — sen ert mål! Skåden Boisquilbertes kloster och kapell! Och så gå vi igenom allt deraf som kan få ses; ty det är nu en bondgård, bebodd af en familj enfaldiga menniskor, som knappast kunde förmås att tro, det vi rest denna långa väg för blotta ändamålet att besöka deras förfallna uthus. (Forts.)